Som vanligt

så glömmer jag totalt bort bloggen. Det har hänt lite grann på sista tiden. Den 30 november lämnar jag mitt kära Lyckeby och flyttar till jämjö. Felicia har ju fått dagisplats på ett allergi-dagis. Och snacka om att jag hade tur. Fick en tvåa för en rimlig hyra, och när kontraktet var påskrivet så ringer fastighetsbolaget och vill bygga ut min lägenhet så jag får en trea och månadskostnaden skulle ändå ligga under den summan jag ger för min nuvarande tvåa i Lyckeby.

Sen har jag börjat kompetensutveckling på Lernia. As tråxi... sitta vid en dator 8.30-14.00. Roligare kan man ju ha.. men men..
skickade efter lite blanketter om den utbildningen jag är intresserad av. Men de krävs en hel del innan jag kan komma in på den utbildningen, så frågan är hur jag ska göra?

Känns som om jag inte kommer någon vart i mitt liv, att jag bara står och trampar i samma ruta hela tiden. och jag är så trött på detta nu. Jag vill ha ett riktigt liv, ett självförsörjande liv. Kunna unna mig något, och framför allt, kunna unna Felicia något. Kunna åka iväg på diverse utflykter jag vill göra.
Men de kommer väl de också?

Glad chey :)

Idag är jag på väldans gott humör ska ni veta gott folk. Ärligt talat kommer jag inte ihåg när jag va glad senast? Känns som om man går runt och är på dåligt humör för jämnan nu för tiden. Är det för att hösten har börjat tåga in? Eller är de för att man vet att ens barn snart fyller 2 år? Tiden går fööör fort. 

Det var väl förra veckan hon började gå? Eller vad de igår hon började prata? 

Jisses ja...

Nej men jag är glad idag. Men de får ni inte veta förren om ett tag. Finns ju alltför nyfikna människor som läser här, så jag väntar med att skriva ut något innan jag har alla papper på bordet. 

IMORGON ÄR DET INGEN VANLIG DAG FÖR DET ÄR MIN ÄLSKLINGS FÖDELSEDAG

HURRA HURRA HURRA!! 

Jävla satans fan

Jag blir så trött på att få skit hela tiden. 

Det är inte MITT fel att min dotter är sjuk. Och har varit mycket sjuk. 

Hon har svår astma och behandling pågår. 

Nu gick ju högsta hönset på soc bananas på mig för att läkaren anser att min dotter 

inte ska på dagis förrän i oktober. Jag är alltså hemma för VÅRD AV BARN till och med 12-10-05. 

Och detta går dom i taket för?! Om dom bara hade kunnat lyssna på mig från första början när dom ville ha ut henne på dagis. Jag sa till dom att hon inte var redo och att hon skulle bli sjuk. Men nej då, tro inte mig. Jag hittar ju bara på? Som om de är så jäkla kul att gå hemma och leva på existensminimum? 

Tro mig, jag hade hellre haft ett jobb och kunna leva som en riktig människa! 

Det är inte roligt att blogga längre då jag inte förstår min blogg längre.
Allt har ändrats. Jag saknar de gamla blogspot. Där man kunde allt och visste vilka knappar man kunde
trycka på osv.

Jag ska se om jag kan få rätsida på det här. Annars vet jag inte hur jag ska göra. Inget kul alls detta.
Jag skriver ju inte blogg för att få läsare. Jag skriver för mig själv. För att minnas och bevara. Elektroniskt då. haha.

Men vi får se vad som händer...

Tacokväll på gatan :-)

Länge sedan

Nu va de ett jäkla bra tag sedan jag uppdaterade bloggen. Ni måste ju undra hur de är med oss.
Finns mycket att berätta. Till att börja med så skulle jag för ett litet tag sedan återgå till min naturliga hårfärg. Kändes konstigt att tänka att min dotter som snart fyller 2 år inte har sett sin mamma i sin naturliga hårfärg.

Detta blev då inte som vi trodde. Så jag gick och blev redhead istället.

Felicia utvecklas och blir mer och mer förstådd. Orden väller ur henne. Hon kanske inte alltid sätter bokstäver i rätt ordning. Men hon pratar som attan.

Ordförråd:
Mamma, pappa, momo (mormor)
Dää (där), kvakva (anka), mimmi (hennes snutte), mah (napp), ja, näh, nuh,
Gacka (macka), lskadii (älskar dig),
Bajs

Det är vad jag kunde komma på nu lite snabbt. Men gud va denna unge är underbar. Och så medveten.
När jag står och borsta håret få kommer hon med en toffs och vill att jag ska borsta hennes hår och sätta upp en toffs på henne med. När jag tar RollOn och parfym så ska hon med ha.

Jag är så himla stolt över mitt lilla stjärntroll.

Lägger in en bild oxå. Nov 2010 - juli 2012

Uppdatering sluta-bita-naglar

Jag tycker jag skött mig bra. Inte bitit sedan 1 feb

Nu var det alltför länge sedan jag skrev i bloggen.
Men det har varit mycket. Felicia har börjat dagis, men redan första veckan åkte vi på magsjukan, så vi låg isolerade i 1½ vecka, vilket gjorde att allt blev förlängt med 1 vecka. Och jag som skulle börja min praktik.
Men det vart ju inga problem. Allt löste sig, Felicia började dagis och jag min praktik. En vecka höll det sen fick Felicia feber. Tur kände jag att vi var lediga den 30 april och 1 maj. Så hon kunde kurera sig de dagarna, Men febern höll i sig.. Nu sitter vi här 10 dagar efteråt, och hon är fortfarande sjuk. Mammas älskling!*
Och dom vet inte vad det är som är fel. Dom har iallafall konstaterat förkylningsastma.
Men de är mer.. det vet jag, det känner jag som mamma.

Nu har hon iallafall fått medicin för detta. En inhalator och en kompressor.. Hela detta kalas gick på 1457 kr.
YIPPIE!!

Dyrt, men min prinsessa behöver det!

Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick! Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan. Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta. De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem! Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.