Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick! Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan. Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta. De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem! Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.

Underbaraste varelsen på denna jord

Min lilla guldklimp!

Allvarligt? Jag orkar inte bry mig. Varken om dig, dig eller dig. Jag mår inte bra! Finns bara en sak som får mig att orka med morgondagen.. Och det är min älskade underbara dotter. Det är hon som gör livet värt att leva.   Ibland önskar jag att man kunde pausa verkligheten för ett tag. Så att man kan hinna ikapp.. Man brukar ju säga att verkligheten hinner ikapp en. Men denna gången är det jag som måste hinna ikapp verkligheten. Orka ta itu med livet. Alla måsten. Måste sortera bland mina vänner.
Jag använder mig av Felix metafor:
Jag har en påse med gelehallon. Jag ger och ger. Tillslut har jag inga gelehallon kvar. Ibland hade jag behövt få några jag med.

Med andra ord. Jag känner mig inte uppskattad. Det känns som om folk ser mig som ett sista handsval. Precis som det var i skolan. Så tröttsamt. Jag suger åt mig för mycket, lägger för mycket energi på folk som inte förtjänar det.

Skitiga, jo tack jag vet men dom växer ;-)

Jag orkar inte mer. Det är för mycket press... Jag klarar det inte.. Jag vill bli en liten flicka igen och bo hemma hos mamma!!

Min dotter. Vackraste varelsen jag vet. Utan henne ingen mig.

Första inlägget med telefonen. Funkar??

Här är alla vi :)

Jag

Natalie

William

Whilma

Min älskling Felix

Min underbara Prinsessa Felicia