Allvarligt? Jag orkar inte bry mig. Varken om dig, dig eller dig. Jag mår inte bra! Finns bara en sak som får mig att orka med morgondagen.. Och det är min älskade underbara dotter. Det är hon som gör livet värt att leva.   Ibland önskar jag att man kunde pausa verkligheten för ett tag. Så att man kan hinna ikapp.. Man brukar ju säga att verkligheten hinner ikapp en. Men denna gången är det jag som måste hinna ikapp verkligheten. Orka ta itu med livet. Alla måsten. Måste sortera bland mina vänner.
Jag använder mig av Felix metafor:
Jag har en påse med gelehallon. Jag ger och ger. Tillslut har jag inga gelehallon kvar. Ibland hade jag behövt få några jag med.

Med andra ord. Jag känner mig inte uppskattad. Det känns som om folk ser mig som ett sista handsval. Precis som det var i skolan. Så tröttsamt. Jag suger åt mig för mycket, lägger för mycket energi på folk som inte förtjänar det.