De senaste dagarna har varit ganska omtummlande. Inte alls vad man hade i planeringen faktiskt.
Vi fick en liten dotter i torsdags morse som hade väldigt bråttom till världen.

Hela 13 veckor för tidigt. Men hon är super stark och har varit det från första dagen.
Det som känns mest är att man är så långt hemifrån, långt ifrån familj och vänner.
Men förhoppningsvis så dröjer det inte så jätte lång tid tills vi transporteras tillbaka till Karlskrona.
Men då blir det neo i Karlskrona. Men då är jag iallafall på hemmaplan och kan träffa min underbara mamma och svärmor som var ett stort stöd under förlossningen.

Ensam är starkast? Är de så man säger?

Vet inte riktigt om jag kan hålla med om det..

Jag längtar så enormt mycket efter Linus, så han hade kunnat vara med och finnas här för både mig och Felicia.

Men det dröjer inte lång tid till nu innan vi är en riktigt familj, det är en bit kvar.

Nu ska jag ner och titta till lillfisen :)