Sleepless in Lund

Då sitter man här, som den jäkla nattsuddare man är.

Jag är trött, fast ändå inte. Jag får lixom ingen riktig ro i kroppen. Men då är det kanske när man blir flyttad från ställe till ställe och hela tiden nytt folk och alldeles alldeles ensam på detta.
Nu är det iallafall måndag imorgon när man vaknar och då kanske det händer lite mer?

På en helg så sker de inte så mycket inom vården. Imorgon blir det väl förhoppningsvis mer info?

Jag trodde aldrig man kunde ha såhär mycket hemlängtan. Känns helknas att inte vara hemma. Jag känner mig helt vilsen.

Sitter och tänker tillbaka på förlossningen. Jag kan inte riktigt fatta att jag har genomgått en. Allt känns så suddigt. Jag vet ju vad jag har gjort, men är det verkligt?

Smärtan minns jag, men ändå inte. Fanns den verkligen där?
Att jag inte tog någon bedövning, hur kommer det sig.. vad jag för feg eller vad?

Nej, jag tror bara att allt gick för fort, jag hann inte riktigt med. Man hade ju inte i tanke på att man åkte in för att bli förlöst. Utan jag hade ju bara en enkel blödning och "lite" ont i ryggen. Sammandragningar som dom tidigare på dagen sagt till mig att det var, inget att oroa sig över med andra ord.
Samtidigt kommer tanken, vad hade hänt om jag inte hade åkt in?

Jag tror jag har ganska mycket att grubbla över och att bearbeta. Huvudsaken är ju att både Flisan och jag mår bra och det gör vi ju. När jag tittar på henne så känner jag en viss känsla i hjärtat, en känsla jag aldrig känt förut. Jag fattar inte att hon är min.. MIN och Linus.. Helt overkligt.
Så liten och så skör. Vår lilla prinsessa.

Jag längtar så tills jag kan gosa henne som en fullgången bebis. Sniffa i mig hennes goa lukt och slippa alla dessa slangar och tuber i den förbannade kuvösen.

Nej, nu blir det CSI och Criminal Minds innan jag ska sova.

Gnajt!