Lillan är badad och matad för natten. Hon är så himla go vår lilla snäcka. Hon mös som bara den i badet och det var ju nästan synd att ta henne därifrån.
Men nyss, när jag matade henne, så började jag tänka.
Tänka tillbaka på den där "hemska" dagen..
Då jag gick runt med "sammandragningar" på amiralen tillsammans med Tina och Anna. Jag minns att jag tyckte det var skönt att vara uppe och gå. Att sitta still gjorde mer ont än att röra på sig. Men jag kan inte komma ihåg, hur mycket jag än försöker.. jag kan inte komma ihåg, eller själv se mig föda barn.
Jag kan alltså inte fatta att jag genomgått det. Som en vän till mig skrev i sin blogg.
-
"jag kan inte fatta att jag gjort det största en kvinna kan göra"
När jag tittar på Felicia, så kan jag inte förstå att det var hon, en liten ny människa, som låg innuti min mage för nästan 3 månader sen. Just nu känns det så overkligt att JAG har fått barn, JAG är mamma.. och Linus är PAPPA.
Hon är det som förgyller vår dag. Vad gjorde vi innan hon fanns?
Fråga mig inte, för jag vet inte.
Linus, Marica och Felicia.. Det känns som om det alltid varit vi 3.. Men för 3½ månad sen, visste jag inte att hon skulle komma 13 veckor tidigare än planerat.
Allt det praktiska var förberett, men den mentala förberedelsen då? Den hann jag ju faktiskt inte med.
Min förlossningsberättelse är ganska skruvad, så jag väljer att inte skriva om den nu. Det kommer väl i något inlägg längre fram. Jag måste gnugga mina tankeknölar för att verkligen komma ihåg allt.
Som tur är har jag ju förlossningsjournalen, men hur kul är det att skriva rakt av från den?
Vill ju berätta med mina egna ord. Mina egna känslor.
Jag vet bara, att den 28 oktober 2010, var den bästa dagen i mitt liv!
Vår älskade lilla Felicia föddes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar