Nattsuddare

Då sitter man här, pigg som en lärka. Hela natten har jag spenderat framför datorn med telefonen i högsta hugg och pratat med Therese om allt mellan himmel och jord.

Jag träffade Therese när jag var nere i Lund med Felicia. Vi fick tråkigt nog kontakt sista dagen jag var där, men trots det har vi hållt kontakten via datorn och sms. Och ikväll var det första gången vi pratade i telefon.
Konstig nog så känns den som om vi alltid känt varann?
Men vi har så mycket gemensamt och vi har varit med om samma sak, om än inte lika kritiska, men vi har båda prematurfödda barn.

Hennes son Rasmus, Felicias blivande (?! haha ), föddes i vecka 24+6 och har trots motgångar visat sig stark och lyst av livsglöd!
Idag är han en stark kille på 3980 gr och 49 cm lång.
Och det dröjer inte allt för länge innan han och hans underbara mamma ska ta sig en tripp upp hit till oss och besöka oss.

Felicia sover just nu i vår säng tillsammans med Linus. Mina älsklingar!
Vad hade jag gjort utan dom?

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna, jag har tittat på Felicia. Och det känns som om hon alltid har funnits hos oss, kanske inte fysiskt. Men det känns som om vi alltid har haft henne.
Vad gjorde vi innan hon fanns? Hur kunde vi ens leva?

Den lyckan hon ger oss, det finns inget annat som kan ersätta det. Hur kunde man ens vara lycklig innan man fick henne?
Det måste varit helt fel, vi visste inte vad lycka va!

Jag vet iallafall att jag älskar Felicia och Linus mer än allt annat på denna jord!
Jag har världens underbaraste dotter och världens underbaraste sambo, jag kan inte få det bättre!


RASMUS

FELICIA